Vasanejdens ADHD-förening rf

Tio missförstånd angående

1. ADHD förekommer endast hos barn.

ADHD har blivit känt som överaktivitet hos barn. ADHD förekommer dock även hos vuxna nästan lika mycket som hos barn. ADHD är ett neurologiskt fenomen, d.v.s. symptomen fortgår livet igenom. Endast hos en liten del av ADHD-människorna lindras symptomen så mycket att de nästan försvinner i vuxenlivet.

2. ADHD-människan är alltid överaktiv och utåtriktad.

Det finns också en inattentiv form av ADHD. Då har ADD-människan alla andra ADHD-symptom utom hyperaktivitet. Inattentivitet kan lätt misstolkas som blyghet, högfärdighet eller depressivitet.

3. Personen N.N. kan inte ha ADHD, eftersom han/hon utåtsett klarat sig bra i livet.

ADHD betyder inte automatiskt att man ska misslyckas eller underprestera i sitt liv. Intelligenta och begåvade ADHD-människor kan trots sina svårigheter klara sig mycket bra inom sitt eget område. De har lärt sig olika metoder med vilka de kan kompensera sina svårigheter samt att använda sig av sin begåvning. Att hitta sin egen kompetens och att kunna använda den är av största betydelse för den ADHD-unga och för den ADHD-ungas föräldrar.

4. Personen M.M. kan inte ha ADHD eftersom han/hon har en universitetsexamen. ADHD-människan orkar inte koncentrera sig på studier eller annars klara sig med sitt intellekt i den akademiska världen.

Många ADHD-människor har trots sina svårigheter med koncentrationen och aktivitetsstyrningen skaffat sig en akademisk examen. Det är också viktigt att komma ihåg att ADHD inte korrelerar på något vis med intellekt eller flitigheten som krävs vid studier.

5. Stimulantmedicinering orsakar drogberoende.

Enligt undersökning orsakar en regelbunden och kontrollerad användning av stimulantia inte ADHD-människan större risk att börja använda droger. Om medicinering med stimulantia förbättrar ADHD-människans livskontroll är resultatet följaktligen det att risken att börja använda droger är mindre.

6. Psykoterapi kan bota ADHD.

Även om ADHD blir synligt via beteendet och psykiskt mående, är det i första hand inte fråga om ett psykiskt fenomen, utan ett neurologiskt. En person med ADHD kan via en psykolog eller en psykiatriker få ökad förståelse och acceptans för sina svårigheter, hjälp att kommunicera sina svårigheter för att få rätt hjälp och få terapi för andra ofta samtidigt förekommande problem (som depression, ångest eller svårhanterade känslor). Man kan dock aldrig ”bota” ADHD med terapi.

7. ADHD-människan kan inte koncentrera sig på någonting.

I ADHD är det inte fråga om total avsaknad av koncentrationsförmåga utan om en svårighet att rikta sin koncentration jämlikt på alla de uppgifter som behöver göras. ADHD-människan har svårt att uthålligt koncentrera sig på svåra och/eller ointressanta saker eller uppgifter. Såhär är det naturligtvis för alla människor, men för ADHD-människan är detta speciellt påtagligt.

Det som ADHD-människan själv tycker är intressant kan han/hon koncentrera sig även bättre på än människor som inte har ADHD. Då pratar man om hyperfokusering. Det är inte fråga om bekvämlighet eller lathet utan på en ojämn dopaminproduktion i ADHD-människans hjärna.

8. ADHD kommer av fel uppfostran.

ADHD är ett neurologiskt fenomen, så uppfostran kan inte ha något med saken att göra. Uppväxtomständigheterna kan dock påverka ADHD och förekomsten av symptom både negativt och positivt.

9. ADHD-människan är dålig/svag/oduglig/lat i alla situationer.

Typiskt för ADHD-människan är en ojämn begåvningsprofil, där ytterligheterna lätt kommer fram. ADHD-människan kan ha problem med saker som andra människor upplever som lätta. Å andra sidan kan ADHD-människan vara mycket begåvad på ett annat område. Om här förenas för ADHD-människan den typiska entusiasmen över nya saker, kan begåvningen och motivationen bära ADHD-människan långt.

10. Alla människor har ADHD-symptom någon gång. ADHD är bara ett modefenomen.

Det första påståendet stämmer. Det är viktigt att förstå att ADHD-människans symptom och drag är så starka, att de obestridligen försvårar livet och dess kontroll. ADHD har kommit till offentlighetens kännedom under de senaste årtiondena. Det är naturligt att vid diskussioner om ett nytt fenomen förekommer svartvitt tänkande och överdifter.